¡Hola amigos! Just nu sitter jag och bläddrar igenon mediabiblioteket på teven och svär högt för att jag inte kan bestämma mig för vilken film jag ska hyra. Göta Kanal, 1, 2, 3, någon gammal rulle med Ben Stiller? Nehepp, inte det. ANNARS DÅ? Jodå, det rullar på. Sakta men säkert i rätt riktning. Är typ sansad och glad och bara ännu mer allmänt glad på allt och inget borsett ifrån vissa peoples som håller till på Facebook. För hur jävla patetiskt är det inte att lägga upp en bild på en anorektiker och bara "this is shit, like if you agree!"? Oh God the frustration, väx upp.

Här har ni en relevant bild förresten! Såhär såg min kundvagn ut för några dagar sedan då jag var och handlade.

Ett: Men älskling, visst känns det när man inte ser annat än kaos? När man med egna ögon ser både ödet, nutiden och framtiden rasa samman. Sakta, sakta viker sig mina tunna ben och jag sjunker sakta ihop på den kalla asfalten. Jag drar försiktigt upp en ihopknycklad lapp ur jackfickan och läser. "Love will tear us apart" står det med snirklig handstil. Och det är väl egentligen precis det som hänt. Kärleken. Vilken himla påhitt.

Två: Det var en helt vanlig vårdag och du och jag satt tillsammans under den allra pjåkigaste eken. Hela parken var full av rosa japanska körsbärsträd och jag berättade för dig om brännsår och ärr. Om ord som folk säger som i slutändan lämnar efter sig trasiga hål, knutna nävar och bröstkorgar som svullnar upp och darrar. Det var längesedan jag pratade såhär med någon, men med dig kändes verkligen allt bra. Du visade intresse, du ville veta alla de där små sakerna som ingen annan brydde sig om. Jag kommer alltid att tycka om dig, men time keeps painting my life. Jag måste gå vidare, vare sig jag vill eller inte.

Det var då jag stod där i kyrkan, bredvid den finporlerade ljusgrå kistan och höll rosen i handen för att ta ett sista farväl. Det var då jag förstod och insåg att hon verkligen var död. Död. Ordet klistrade sig fast i huvudet och verkade inte vilja tyna bort. Under hela min barndom hade jag alltid försökt förtränga allt som heter döden och dess innebörd. Jag hade inte viljat förstå livets bittra sanning, att folk faktiskt dör. Folk blir gamla, och vissa lämnar jorden i unga år. Till slut hade det blivit för svårt att koppla bort allt det här. Det var först nu jag visste hur det kändes att mista någon som stått en så otroligt nära. Jag har alltid varit en person som försökt se på livet så ljust som möjligt, men nu... Nu gick det inte längre. Ändå försökte jag hela tiden föreställa mig hur hon sett ut sista gången vi sågs, försökt måla upp hennes ansikte och ansiktsdrag, försökt minnas henne. Tjejen som låg där i kistan hette Adina. Min före detta bästa vän, tjej, själsfrände. Det var ju vi som skulle varit  tillsammans livet ut, det var ju det vi sagt. Vi delade allt med varandra. Hemligheter, pinsamma händelser och tankar om livet. Men en sak kunde vi inte dela, och det var livet. Hon lämnade mig, övergav mig, för att leva vidare i himlen. Som den ängel hon föddes som skulle hon nu lämna oss. Det var inte hennes fel att det blev så här, inte mitt fel heller. Det var nog ingens fel egentligen. Jag vet inte om man kan skylla på någon. Sjukdomen. Det var sjukdomens fel att Adina var tvungen att dö. Ingen annans.

Jag har tänkt på det här med livet och döden. Människor borde verkligen se på livet som en enda stor möjlighet. Det gäller att fylla dagarna med liv, inte livet med dagar. Adina hade under hela sitt liv varit min idol. Jag såg upp till henne, ville vara som henne. Jag ville vara Adina. När hon blev sjuk frågade jag ofta Gud varför det inte var jag som blev sjuk istället. Varför just hon? Jag tyckte att Adina förtjänade att leva sitt liv mer än jag, för hon var allt som jag ville vara, precis allt som jag stod för. Jag förstod aldrig då, och det gör jag inte fortfarande heller. Varför var det just hon som blev sjuk? Kanske var det för att jag för en gångs skull skulle vara den starka, och inte den svaga länken som jag alltid blivit kallad för. Men det var jag ju inte. Jag har aldrig varit stark och kommer aldrig heller att bli. Till och med när Adina låg där i sjukhussängen med tiotals slangar inkörda i kroppen hade hon varit starkare än mig. Min före detta tjej, min andra halva, mitt hopp, min livskraft kommer så småningom att förvandlas till aska och sänkas ner under jorden.

Vi var ett udda par jag, Adina och jag. Jag var den där tystlåtne, blyga och tillbakadragna tjejen som var rädd för vad folk skulle tycka och säga om mig. Hon var rena motsatsen. Hon gjorde och sade precis som hon tyckte och kände för, och brydde sig inte det minsta om vad det kunde få för konsekvenser. Hon tog alla dagar med ett stort leende och var inte heller det minsta rädd för att göra bort sig. Jag kommer så väl ihåg den den vårkvällen vi spenderade tillsammans ute på bryggan. Precis när vi skrattat färdigt hade hon sagt; "vi ska alltid vara bästa vänner, enda tills döden skiljer oss åt. Eller hur Joline?". Jag hade skrattat och sagt att ingen av oss skulle dö på flera hundra år. Men så fel jag hade. Så fruktansvärt fel.

Skulle varit tacksam om någon skulle kunna ge respons på den här. (För er som undrar är det här ett bidrag till en tävling).

Hej! Kent har som ni säkert redan vet släppt ett nytt album som heter Jag är inte rädd för mörkret. Då smakprovet 999 släpptes blev jag minst sagt lika tagen som första gången jag hörde Blåjeans. Kent har gjort det igen, det här är så sjukt bra. Vilka er era favoritlåtar, och varför? Vilka är dem mest tilltalande? Personligen föll jag direkt för Petroleum och Isis & Bast. Och liveversionerna av deras låtar är mycket bättre än de som ligger ute på Spotify. På tal om live ska jag se Kent här i Varberg i sommar, den 21 juli vid södra fästningshörnan här på västkusten. Det kommer att bli underbart.

Hej. Tänkte bara dela med mig av en riktigt härlig låt. Föll direkt för originalet med Gotye & Kimbra, och trodde inte att någon cover skulle kunna slå den. Men så fann jag den här med Walk off the Earth. Så sjukt bra är den här covern, jag är helt kär. Bättre än originalet helt klart. För övrigt är jag i princip färdig med bloggens nya design. Får se, kanske gör några små ändringar då och då, men det här får som sagt duga för tillfället. Hoppas att den inte blev allt för tråkig, haha!